En fjärils vingslag

Fjärilens färgglada, tillsynes obeskrivligt vackra vingar, kommer inte utan pris. Innan en fjäril kan födas är den i en kokong, där den varken kan röra sig eller flyga.
Det var för tre år sen, när jag för första gången klev in i det senapsgula huset på vägens början. Här skulle jag bo på obestämd tid med människor som jag endast bytt några få enstaka ord med. Valet var frivilligt, men endast för att jag inte kunde se att det skulle bli värre än vad det redan var. Inte förrän jag hade slagit mig ner på sängen i rummet, osäker på vart jag egentligen skulle ta vägen i dessa främlingars hem insåg jag, att det nu var mitt hem också.
Mycket av min första tid hos min fosterfamilj är suddig, det var en jobbig tid för mig och många minnen har försvunnit. Andra veckan välte jag ut ett glas över middagsbordet och jag minns att jag blev så rädd för vad de skulle säga att jag höll andan i flera sekunder. De sa ingenting utan torkade upp den utspillda mjölken.
Jag hade det väldigt svårt med matten i grundskolan och blev väldigt lätt irriterad när jag räknade, vred och vände på mig. Suckade och sa ”jag kan inte” i varje mening. Jag fick alltid hjälp med matten av dem.
Vi lyckades vrida tillbaka mina rutiner till det bättre. Äta vid middagstid, kliva upp till skolan och sova när man skulle sova.
Kokongen var knäckt och jag kunde äntligen lätta på mina vingar. Men en fjärils vingslag kan ibland vara för hårda, och vingarna för sköra.Det har känts så flera gånger, men för varje bakåtsteg vi tagit har vi kommit två steg framåt.

Vad är det viktigaste hos en fosterfamilj?
Jag vet inte. Att jag vet att trots att klockan är fem i tre så är det okej att göra en macka. Att det alltid finns schampo som luktar gott i duschen. Att jag vet att jag kan ringa när som helst. Att jag fick en chokladask, inslagen på jul, som de alltid ger sina barn varje år.
Jag vet inte vad som är viktigast, men de små sakerna betyder mer än vad jag tror mina fosterföräldrar vet om. Det bästa och värsta med att flytta till en fosterfamilj, var att inse hur bra man kunde haft det.
Att man hade kunnat, komma hem till ett färdigdukat bord, ha nytvättade kläder, välta ut ett mjölkglas utan att få en utskällning, få hjälp med matten fast man var näst intill omöjlig. Vara trygg
   Min barndom har inte sett ut så, men jag är och kommer alltid vara tacksam för att jag fått veta hur det hade kunnat vara och för att jag får uppleva det.

Kanske blir jag aldrig en hel fjäril, men jag har lärt mig att använda mina vingar och framför allt, jag vet att trots att en fjärils vingslag kan vara för hårda och vingarna för sköra, så kan jag använda dem.

Ungdom som bor i familjehem
Team familj
Bodens kommun

DELA