Från sovrum till Saga – en skådespelares resa

Lögner kommer lättare för mig än jag skulle vilja erkänna. Jag trodde att det skulle ge mig en fördel i musikalen, att jag kan ljuga utan andra problem än problem med samvetet. Men att spela teater och att ljuga är inte synonymer, utan motsatser. Att spela teater är inte att ljuga, utan att berätta sanningen från någon annans ögon, vilket visade sig vara tio gånger svårare än jag först trodde.

Jag har pratat med de flesta som har en roll i Jesus Christ Superstar, och jag har märkt att vi alla har en sak gemensamt; vår största utmaning är skådespeleriet. Ingen av oss har någon som helst professionell erfarenhet, och oavsett om du har en stor eller en liten roll i musikalen krävs det en hel del av dig som skådespelare. Du måste lära dig att transformera dig till din karaktär på kommando, och göra det tillräckligt trovärdigt för att publiken ska förstå att du inte är dig själv när du står där uppe på scenen. Det är svårare än det låter.

Just nu är vi fortfarande i ett förberedande stadium; alla scener håller på att sättas ihop och musiken övas parallellt. Vi koreograferar scenerna utan eller till förinspelad musik, och vi skådespelare gör våra bästa för att mima med känsla. Låtsas att de grova mansrösterna som sjungit våra låtar tidigare är våra egna röster. Försöker känna det Jesus och de andra kände för 2018 år sedan. Vi kommer hem från repetitionerna och fortsätter försöka, framför våra sovrumsspeglar med musik i hörlurarna och tveksamma uttryck i våra ögon.

Mina största skådespelarinsatser innan det här var när jag spelade Gabriella Montez i en uppsättning av High School Musical när jag inte var mycket äldre än 10, och när jag spelade den kåte ungkarlen Masetto i en svenskaredovisning om litteratur på medeltiden. Det var inte prestationer som krävde någonting av mig. Det var ju inte på riktigt. Jesus Christ Superstar är på riktigt, i ordets alla bemärkelser. Det gör det ungefär hundratrettiosju gånger så läskigt och ger mig ungefär hundratrettiosju gånger så mycket prestationsångest. Förhoppningsvis blir det också ungefär hundratrettiosju gånger så roligt.

Jag tror att den största utmaningen just nu ligger i att vi faktiskt inte sjunger musiken medan vi skådespelar. Vi försöker att bli karaktären, utan att använda oss av ord, samtidigt som vi hela tiden fokuserar på att göra rätt på rätt ställe vid rätt tillfälle. Det kommer att bli lättare. Med musiken kommer orden och med orden kommer känslan. Och när känslan har kommit kommer vi alla att kunna göra karaktärerna rättvisa.

Vi kommer att gå från att mima lite obekvämt framför sovrumsspegeln till att stå på scenen på Saga, inte som oss själva, utan som karaktären vi blivit tilldelade. Vi kommer att sjunga för våra liv, och vi kommer att ha roligare än vi någonsin har haft. Vi kommer, efter många timmar framför spegeln, äntligen att känna oss redo att lämna sovrummet.

/ Sofia Öhman, Musikgymnasiet