Flytet som försvann och balansen som återfann det

Jag är tillbaka. Ni märkte det kanske inte, men jag var borta ett tag. Jag tappade mitt flyt. Flytet, som hållit mig upprätt sedan i höst, for sin kos när ett virus bosatte sig i min hals. Nu, efter en vecka av halsfluss, antibiotika och avsnitt på avsnitt av Gilmore Girls är flytet återfunnet. Precis i tid till slutklämmen på Jesus Christ Superstar.

När jag skriver det här är det exakt två veckor kvar till premiären. När ni läser det är det en. På grund av sjukdomar och andra hinder har vi inte kommit så långt som vi kanske borde ha gjort. Vi har en lång väg kvar att gå innan vi är redo för Saga, och inte mycket tid på oss att gå hela den vägen. När påsklovet är slut har vi inte tid att gå längre; då måste vi knyta joggingskorna ordentligt och börja springa om vi ska hinna bli klara i tid.

De kommande 14 dagarna kommer att bli de mest intensiva hittills. Vi kommer inte att göra annat än att sjunga kör och sätta scener från klockan 8 på morgonen till klockan 17 på eftermiddagen. Sen kommer vi att åka hem och öva lite mer, på egen hand, tills vi går och lägger oss. Och när vi vaknar kommer det att bli samma visa igen. Och igen. Tills vi står på Saga och visan är av helt annan karaktär, för då ska den visas för er.

”Allt händer av en anledning,” sägs det. Jag har aldrig trott på det. Jag tror på slumpen. Att slumpen och tur och sammanträffanden är vad som får världen att rulla. De senaste veckorna  eller månaderna – har varit så fulla av missöden som till sist löser sig till det bättre att jag börjar undra om jag inte har fel.

Jag tror inte på ödet, men jag börjar nästan undra om det inte finns någon sorts balans i världen som måste upprätthållas. Kalla det tur eller kalla det ödet; allt har en tendens att lösa sig. Antalet klichéer som beskriver detta är fler än jag har hårstrån på huvudet, och kanske beror det på att det ligger något i det. Eller inte. Oavsett vad så är jag glad över att ha återfått mitt flyt. Jag har saknat det.

Det har legat ett tungt moln av stress över musikalen under en väldigt lång tid. Nästan ända sedan början. Nu, ett steg ifrån slutspurten, har molnet börjat lätta lite. För min del, i alla fall. Vi har haft så många motgångar under produktionen att premiären inte kan bli annat än succé.

Balansen, ni vet. Den kommer inte att tillåta något annat.

/ Sofia Öhman, Musikgymnasiet