Premiärtankar

Det är endast några få timmar kvar till den efterlängtade premiären av Jesus Christ Superstar. Jag är helt skakig. Har inte kunnat äta på hela dagen. Efter hundratals timmar av arbete ska den nu visas för en publik, och jag har aldrig varit så nervös. Det är bara några timmar kvar av det halvårslånga maraton vi sprungit för att komma hit, vilket känns helt overkligt. Idag är vi i mål, och idag börjar prisutdelningen. Premiären är bara den första av fem pokaler vi får ta hem i vår.

Den här resan har varit allt jag förväntade mig och lite till. Inte alltid rolig, och definitivt inte alltid lätt, men det har utan tvivel varit bland de mest lärorika månaderna på väldigt länge. Inte bara på grund av själva musikalen, utan på grund av allt som händer runt omkring. Marknadsförandet, krönikeskrivandet och disciplinen som krävts för att samtidigt hålla igång allt annat. Jag har aldrig varit så stressad som jag har varit den senaste tiden. Men jag har heller aldrig känt mig så vaken.

Det roligaste med de här senaste månaderna har varit att se utvecklingen. En hel del har hänt mellan audition och det ni kommer att få se idag (eller på torsdag eller fredag eller lördag eller söndag). Inte bara de uppenbara förändringarna, som att vi för några månader sedan inte hade någon musikal och nu har vi det, utan också utvecklingen som skett bland oss elever. Hur Hanna, från att inte ha kunnat sluta skratta när hon vilade sitt huvud på Maria Magdalena, nu kliver in i rollen som Jesus som om den vore en kappa. Hur ettorna inte längre intar scenen med samma tveksamma snigelsteg, utan nästan verkar tycka att det kanske är lite roligt ändå. Hur jag inte längre skakar varje gång jag ska skicka in en krönika till tidningen, eller får kväljningar varje gång jag ser någon läsa det jag skickat in. Det har hänt en del, och jag är väldigt tacksam över att ha fått vara med om denna utveckling.

Det finns biljetter kvar! Om ni har möjligheten att komma och se oss framträda tycker jag definitivt att ni ska göra det, och det säger jag inte bara för att jag är med i föreställningen; för min skull räcker det med att någons farmor och hennes pudel sitter i publiken för att mina nerver ska börja kittla min mage. Kom för att den är bra. Magisk, rent av. Jesus Christ Superstar, och alla som varit med och gjort denna uppsättning till det den är, förtjänar det.

När min första krönika publicerades var det 138 dagar kvar till premiären. Idag är nedräkningen slut. Trådarna som täckte vår korridor i november har, efter många om och men, vävts ihop till den föreställning som var helt utom synhåll då. Och den är verkligen, enligt min objektiva, neutrala, fullkomligt opersonliga och opartiska åsikt, helt fantastisk.

/ Sofia Öhman, Musikgymnasiet