Ant-Man and the Wasp – En uppföljare utan action

 Detta inlägg finns i sin helhet på Folkets Hus (Blogg) hemsida http://boden.fh.se/

Myrornas ledare, vår egen insekts-superhjälte är tillbaka på duken.

Den här gången är Ant-man åter igen i problem med lagen, efter ett snabbt samarbete med Captain America (men det är en annan Avengers film) och efterdyningarna från detta lever han fortfarande med eftersom hans fotboja har försatt honom i husarrest i två år. Men livet är mycket lättare nu när han har slutit fred med sin dotters styvpappa, tillika polis, och därmed får träffa dottern regelbundet. Och med endast tre dagar kvar på sitt straff är det bara att försöka få tiden att gå, för vad kan egentligen gå fel på så kort tid?

Ant-Man har inte haft kontakt med Hank Pym, uppfinnaren av krympningsprocessen, och hans dotter, Hope, under hela sin strafftid eftersom han tog dräkten för att hjälpa Captain Amerika utan lov. Dessa två har lagt ner all den här tiden på att försöka uppfinna en apparat som kan hjälpa de att hämta hem Wasp, hustru till Hank och mamma till Hope, som genom att krympa ner till kvantdimension räddade tusentals liv för 30 år sedan. Nu vill de hitta henne och föra henne åter från en dimension mindre än atomnivå.

Kanske är mina förväntningar på filmen för höga efter att ha sett den första filmen igen precis kvällen innan. Men det som gör första filmen så bra, är den enkla storyn och hur man på ett trovärdigt sätt får en superhjälte som är mindre än en myra att verka supercool.

Detta saknas i den här uppföljaren där fokus ligger alltför mycket på onödigt långa dialoger där skämten till slut blir för många, och där actionscenerna lyser med sin frånvaro. Istället har processen kring att ändra storlek till det mindre gått till att lägga fokus på förstoring i actionscenerna. Kanske för att överväga det faktum att hela storyn och filmen kretsar kring kvantdimensionen, förminskning till mindre än atomnivå. Det diskuteras kring kvantdimensionen hit och dit men ingen får ihop logiken på ett trovärdigt sätt.

Förstoring av saker och personer har vi redan upplevt i uppföljaren; ”Älskling, jag förstorade barnet” och det var inte roligt då och det är inte roligt nu. Varför inte ta lärdom från en tidigare misslyckad uppföljare där man gick från att förminska till att förstora. Varför inte använda sig av det faktum att superhjälten är mindre än en myra, det är det som är unikt och som gör det häftigt. Men samtidigt är det givetvis återigen en film från Marvel med stort underhållningsvärde, dock inte lika bra som den första.

/Sara Trast

 Detta inlägg finns i sin helhet på Folkets Hus (Blogg) hemsida http://boden.fh.se/